Varje dag så ser jag den och den gör mig bekymrad. Den ser ut att kunna slås sönder som en vägg av kartong. Den gnäller och gnisslar. Den ser trött ut. Väderbiten. Jag går genom den och ägnar därefter en stunds tanke på den, och det stör mig.
Jag talar om vår dörr. Vår ytterdörr. Som står där emellan oss och världen utanför. Som är det första man rör vid när man tar i vårt hus. Första intrycket liksom. Den är inte till sin fördel just nu.