Vi har precis flyttat till villa. Vi slog till och köpte ett eternithus från 1936. Det känns som om vi sitter på en bomb. Så länge vi inte rör eterniten kommer gifterna att ligga oaktiverade i eternitväggen. Eterniten i sig håller länge. I princip en evighet. En del vill kulturmärka eternithus av det skälet. Men jag tänker på gifterna. Jag tänker på asbesten och mina barn. Ska vi renovera?
Troligen klädde de huset någon gång på 50-talet med eternit. Den som installerade dessa väggskivor var förutseende nog att se till att det finns några skivor kvar i källaren om någon skulle gå sönder och behöva bytas. idag går det inte att köpa längre. Det finns ersättningsmaterial men jag vet inte om de har samma patina som originalskivorna. Kan jag stå ut med en nyansskillnad? Känns nästan oöverkomligt i dagens medialt uppumpade förväntningar på vår exteriör. Den ska vara oklanderlig men ändå ha en viss karaktär. Det ska se ut som om man brett ett stort Photoshopfilter på vårt hus. Vi måste hålla upp fasaden, bokstavligen!
Asbestcement. Norskt tegel. Fattiglappar. Torparkex. Jag vet inte…Ska det ned? Det innebär att gifterna kan frigöras. Tankarna gnager. Ska vi ta det till renovering?
Fördelar? Underhållsfritt! Du slipper måla! Otroligt skönt! Jag hatar att att stå på stegar och drälla med giftfri färg som efter tre strykningar gett din vägg någon sorts Dalablå eller Falurött. Som du sen får gå och tvätta för att få bort grönalgerna som tack vare den miljövänliga ytbehandlingen fått fotfäste på din gavel. Du sprutar på svindyra specialmedel mot grönalger som egentligen är vanlig grönsåpa i en fräck förpackning så att de kan ta väl betalt för sin produkt. På din vindskiva. Jag tror vi behåller eterniten. Den är ett kulturarv. Den står mot vind och väder. Den håller för evigt. Åtminstone i 50 år…